Terese Bengard, verksamhetsledare för Hela Sverige ska leva.
Inom projektet Service i samverkan har diskussionerna om hur vi skapar landsbygdsutveckling, goda villkor i hela landet och möjligheter för service varit omfattande. Både i mängd och i det man pratat om. För allt sitter ihop. Utan infrastruktur, välfärd, bostäder, kultur, fritid och attityder är det svårt att skapa utveckling i ett samhälle.
Det var samma utgångspunkt som fanns i den kommitté som sattes ihop av landsbygdsministern Sven-Erik Bucht under 2015 för att ta fram landsbygdsutredningen. Johan Persson var ordförande för gruppen och sa:
”Vi kan inte acceptera att befolkningen i landsbygderna upplever att samhället överger dem och att det sker en fortsatt tudelning av Sverige. Vi behöver en sammanhållen politik för att ta tillvara de resurser som finns i landsbygderna och säkerställa att det är möjligt att arbeta, bo och leva i hela landet”.
När utredningen (SOU 2017:1) ”För Sveriges landsbygder – en sammanhållen politik för arbete, hållbar tillväxt och välfärd kom i januari 2017 var förväntningarna höga. Äntligen skulle landsbygdens frågor ta rejäl plats på den nationella agendan. Det skulle bli ett samlat grepp och massor skulle hända.
Tre år senare ställde Riksorganisationen Hela Sverige ska leva frågan. Vad har egentligen hänt? De fanns 75 förslag i utredningen inom områden som:
- Näringsliv och företagande.
- Digital kommunikation och transportinfrastruktur
- Kompetensförsörjning
- Samhällsplanering och bostadsbyggande
- Kommersiell service, välfärdstjänster och kultur
- Statlig närvaro
- Styrning och organisering av landsbygdspolitiken
- Civilsamhället
Av de 75 förslagen är endast 3 genomförda. Några är delvis genomförda eller påbörjade men över hälften är inte genomförda.
Jag blev faktiskt förvånad över hur få förslag som genomförts och bekymrad att det inte händer mer. När utredningen kom underströk man att det var viktigt att alla förslag genomfördes för att få förändring. Nu har många av förslagen hamnat i nya utredningar som föreslår nya utredningar och så fortsätter det. Exempelvis ”norgemodellen” med avskrivning av studielån och sänkta arbetsgivaravgifter nämns i nya utredningar som kommunutredningen men är inte genomfört.
Vad gäller service delen fanns förslag som:
Nr 46: ”Regeringen avvisar i beredningen av postlagsutrednings betänkanden de förslag som innebär en försämring av postservicen i landsbygderna”. Detta blev inte av utan postutredningen gick igenom.
Nr 47. ”Kreditinstitutens ansvar för att tillgodose sina kunders behov av betaltjänster och kontanthantering bör regleras i lagen om betaltjänster. Även företag och föreningar ska omfattas av rätten att öppna betalkonton med grundläggande funktioner, som uttag och insättning av kontanter”. Detta är delvis genomfört då det finns en lagrådsremiss angående kontanter som kom i juni 2019. I lagrådsremissen föreslås att svenska kreditinstitut och filialer till utländska kreditinstitut ska vara skyldiga att tillhandahålla kontanttjänster i betryggande utsträckning i hela landet. Däremot är det inte infört.
Jag hoppas att rapporten som vi gjort med uppföljning av förslagen ska uppmärksamma att mer behöver hända. Det gäller i alla områden som utredningen tar upp.
Det är viktigt med en sammanhållen landsbygdspolitik och nya visioner för hur hela Sverige ska kunna utvecklas. En del i det är att börja med att genomföra utredningens förslag men också att man jobbar med helheten inom regional, kommunal och lokal nivå där alla kan vara med och bidra.
Landsbygden kan inte vänta längre. Och det kan inte vara bra nog att bara 3 av 75 förslag har genomförts. Bättre kan vi om vi vill att hela Sverige ska leva.